What to do

Ångest, ångest och ångest. Det har jag just nu. Jag läste biverkningarna på dom två tabletter som jag har och båda har ångest som en vanlig biverkning. Är det därför som jag har mått skit på sistone? På grund av mina tabletter som ska vara MOT ångest, depression och ocd. Arg jag blir om det är så. Varför ger dom såna tabletter till folk som vill ha hjälp och försöker bli av med sin ångest. Ok, alla får ju inte biverkningar av tabletter, men jag vet av erfarenhet att jag är biverkningskänslig.

Kanske ska skriva om nåt roligare, men vad ska man göra när man mår som man mår. Var ju förövrigt och shoppade med syrran och min mamma igår. Var skönt att komma ut lite och kika på fina saker. Det blev bara en snygg skinnväst som fick följa med mig hem.

On a better road

Börjar så smått att må lite bättre igen. Har ju varit nere i en rejäl svacka nu, men jag lyckades att hålla ut och mota bort ångestkänslorna. Det blir ju så när man mår dåligt att livet liksom stannar upp. Har inte träffat några vänner nu på ett tag så jag ska ta och ringa upp nån och kolla om vi kan göra något roligt. Shoppa och fika är ju alltid kul.

Var ju hos min sjuksköterska igår och hon föreslog att det var dags för en psykoterapibedömning. Jag tror inte så mycket på det här att prata ut om saker och ting så det var lite motvilja ifrån min sida, men jag testar ju alltid. Sen om man inte tycker att det passar en så är det väl bara att avsluta.

Off we go

Ska iväg och prata med min sjuksköterska idag. Ringde in akut igår för jag mådde så jävla dåligt men dom sa att jag skulle vänta till imorgon till jag träffar henne, och så skulle vi prata. Prata är nog inte det som jag behöver just nu. Jag behöver nånting lugnande när jag får ångest, men det är ju omöjligt att få det. Säger du det så får du en skylt med missbrukare i pannan. Tycker det är jättedumt faktiskt. Det finns dom som behöver lugnande bara för att klara av dagen och visst finns det missbrukare, men man borde få en chans först innan man blir stämplad som det.

Andas

Livet är tungt just nu och varje andetag känns jobbigt. Ångest, du slukar mig. Och sen när du är färdig med mig spottar du ut mig i det okända, naken och blottad. Jag vill inte tappa greppet och förlora mig själv igen. Vill inte vakna på nåt hemskt ställe med stängda dörrar. Så det gäller att kämpa. Med allt som jag har. Tyvärr har jag inte så mycket kvar att kämpa med. Jag har varit här förut, för många gånger nu, Man tror att det snart ska vända men det gör det aldrig. Man tar några steg framåt men sen ännu mer steg bakåt. Man hoppas och tror att det blir bättre, men det blir det aldrig. Jag är och kommer alltid att förbli fast med mig själv.

One week

Det har nu gått en vecka sedan höjningen av min medicin och jag mår snarare värre än bättre. Men dom säger alltid att det blir värre dom två första veckorna för att sedan vända. När jag först tog den här kombinationen var det faktiskt tvärtom, då var det dom två första veckorna som var mina bästa och jag mådde skitbra. Får se vad som händer men det är riktigt läskigt att hela tiden pendla på gränsen och vilja göra sig själv illa.

Just nu står jag alltså på 8 mg Edronax som är för tvång, depression och ångest och 10 mg Abilify som används som stämningsstabiliserare för mig.

Hoppas verkligen att det ska funka, vad ska man annars göra, ge upp? Jag har ju testat mer än 20 olika mediciner och har lovat mig själv att dessa är dom sista jag kommer testa. Men vad kommer att hända sedan?

No inspiration

Har varit rätt så nere nu ett par dagar. Vet inte vad det är med mig, men jag hoppas att det går över snart. Har verkligen ingen inspiration eller lust till något. Jobbigt! Så det blir en lugn påsk för mig, ska bara käka hos mamma på påskaftonen om jag nu orkar. Hoppas att ni har en bättre påsk än mig.

Down

Är inte på humör idag, och det är inte ens lingonveckan. Hatar att mitt humör svänger hit och dit hela tiden. Igår var ju liksom bra, jag fikade och bakade och var på ok humör. Och nu bara, blä. Vill bara dra täcket över huvudet och försvinna. Är så trött på allting och alla. Det värsta är att jag inte ens vet varför. Om man hade en anledning hade det känts ok, men jag har ingen. Jag borde må bra men nej. Tur för mig att imorgon är en annan dag.

Njuter

Vilket fint väder det har varit idag. Ligger och njuter i den sköna solen. Kom ju hem från läkaren nyss och det gick väl bra. Läkaren var trevlig, men väldigt ung och besöktet tog inte alltför lång tid. Min sjuksköterska sa precis det som jag visste att hon skulle säga, som jag skrev i ett annat inlägg. Det är väl hennes standardsvar antar jag. Men hon sa att vi får"jobba" på det vad nu det menas. Men jag orkar inte vara arg på henne längre, så jag ska försöka släppa det. Skadar ju bara mig själv i längden.

Läkaren höjde ialla fall upp mina mediciner lite så jag hoppas att det kommer ha effekt. Jobbigt att det är såna bergodalsvängningar i mitt humör hela tiden. Skulle gärna slippa det, hoppas, hoppas!

Håller tummarna

Ska strax iväg till läkare. Hoppas att allt kommer att gå bra nu då!

Nervös

Jag är så nervös inför morgondagen. Ska ju träffa min nya läkare, och jag blir alltid så nervös och stressad när jag ska träffa en ny person för första gången. Önskar att jag kunde vara en sån där social person som har lätt för att prata med folk, men det är jag ju inte.

Ska även träffa min sjuksköterska som jag bråkade med för några veckor sedan, och det blir nog inte ett roligt möte. Jag vill ju såklart ha en ursäkt för jag kände att hon förolämpade mig, men jag tror inte att hon kommer att ge mig en. Vi har haft våra duster ibland så jag vet ungefär vad hon kommer att säga. Något i stil med "det är så du känner och upplever det", vilket kan översättas till " det är så du känner men det är inte sanningen" typ.

Hoppas att den nya läkaren är bra, men jag har utgått ifrån att hon inte är det, efter allt jag har upplevt. Men mirakel kan ju hända.

I'm pissed off

Åh, vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag har bråkat med min sjuksköterska igen. Som vanligt då, tänker ni säkert. Hon sa och gjorde någonting som jag tog väldigt illa vid mig. Jag har redan depression och diverse andra saker så varför måste jag liksom gå runt och må dåligt för det här också. Dom ska väl se till att deras patienter har det bra och inte störa dom och göra dom illa.

Ialla fall tyckte en tredje person att vi borde prata ut om det som hände, men då ville hon inte det. Vilken ***** hon är. Hon borde verkligen inte få jobba med människor så som hon beter sig. Hon sa bara att vi kommer att träffas vid mitt läkarbesök nästa måndag. Det verkar som att hon vill att jag ska gå till läkaren och vara arg. Känns typ som att hon vill sätta dit mig eller nåt. Skitskumt är det här. Mår riktigt dåligt av hela den här grejen. Vad ska man göra när man står ensam mot hela sjukvården?

Just like before

Nu ska jag klaga lite igen. Känns som att det är allt jag gör på sistone, haha. Nä, men ialla fall frågade jag min sjuksköterska för ett tag sen om jag kunde avsluta min medicinering, för den funkar uppenbarligen inte. Jag är mitt gamla vanliga jag med humörsvängningar till höger och vänster. Då var hon tvungen att få läkarens tillstånd, men eftersom läkaren är ny och jag inte har träffat henne förut så måste jag vänta på ett inbokat besök hos henne. Skitkrångligt! Visst, jag kan ju sluta att ta medicinerna för dom är ju inte poliser men varför måste allt vara så komplicerat i dagens Sverige.

Vem vill äta en massa kemikalier i onödan om dom inte hjälper liksom. Vet inte vad jag ska göra. Tyvärr är jag en rätt ärlig människa så om dom frågar så kommer jag ju att säga sanningen. Kommer sluta med att jag får en utskällning som vanligt.

Sur klagobitch

Hatar dettta

Är riktigt jävla förbannad nu. Hade bokat tvättid och sen har nån jävla somalier gått o snott mina maskiner och lagt en sopspade mellan dörren, så att den ska vara öppen. Vi har sånt här digitalt system så egentligen ska man inte kunna göra så, men vissa människor alltså. Jag såg henne i korridoren och frågade om det var hon och hon ryckte bara på axlarna. Hatar orespektfulla människor.

Ringde en kompis och klagade och hon sa att jag bara skulle gå in och ta ur kläderna ur tvättmaskinen. Men jag kan inte göra så. Istället tar jag det på mig själv och går runt och är förbannad på allt och alla. Hur skulle ni ha gjort?

Så ingen bra dag detta.

Last night

Kvällen igår blev lyckad och jag mår mycket bättre idag. Jag tror att det är viktigt att tvinga sig att göra saker när man är deprimerad så att den liksom inte griper tag i dig. Så verkar det vara för mig ialla fall. Min paj blev jätteuppskattad, och det var ju roligt. Får testa den med lite olika variationer nån gång. Den är superenkel att göra. Bara skala och klyfta några äpplen och lägg i en ugnsfast form. Häll på lite socker och sen kanel som täcker alla äpplena. Sen häller du på havregryn så att äpplena täcks och skiva tunna skivor smör och lägg över. Och sen in i ugnen på 200 grader i ca 20 min. Gott och enkelt med lite disk!

Den ofärdiga pajen

Färdiggräddad paj

Servering

What's wrong with me

Så solen skiner, folk är ute, glada och fina. Jag borde må bra, men inte idag. Är riktigt nere utan anledning som vanligt. Jag kan inte förstå det här, jag kan inte förstå mig själv. Det är väl det som kallas depression, att man inte mår bra utan anledning antagligen. Jag ska försöka att inte bädda ner mig i sängen och stänga ute världen utanför.

Har bjudit hem ett par vänner till ikväll. Tänkte bjuda på hemlagad smulpaj med vaniljsås. Jag ska inte avboka, jag ska göra det här. Jag ska leva och ha kul så gott det går. Depressionen ska inte få ta mig, inte denna gången!

Not in the mood

Idag är en sån där dag igen, när jag inte vill eller orkar göra nåt. Ingenting är värt nåt, allt är inget och inget är allt. Inga tabletter i världen tycks hjälpa mot den känslan. Men det är bara att kämpa vidare. Det är nog bra att ha något att göra, att ta hand om, som mina djur. Dom tvingar mig upp ur sängen, ut i livet och gör att jag träffar fina människor och har ett socialt umgänge. Även om det är jobbigt ibland så är det helt klart värt det!

I have jinxed it

Alltså, jag blir så trött på det här. Precis när man börjar må bättre så dyker man ner i hålet igen. Jag har inte sjunkit djupt än, jag bara känner av att jag börjar må lite sämre. Det är samma sak som när jag tänker för mig själv, åh vilken fin hy jag har haft på sistone och sen rätt som det är dyker det upp finnar överallt. Varför är det så? Verkar vara någon av universums lagar, det här.

Shoppingdag

Idag ska jag och syrran iväg och shoppa lite. Det var så länge sen vi två gjorde nåt kul tillsammans så det ser jag verkligen fram emot. Hoppas man hittar nåt fint också, men det brukar vara så att man hittar för mycket snyggt. Så denna tisdag blir nog roligare än andra tisdagar.

Ska direkt till sjuksköterskan och hämta lite medicin sen också. Jag mår faktiskt jättebra, så dom medicinerna jag har nu verkar funka. Hoppas det håller i sig bara, så tråkigt att gå runt och vara deprimerad hela tiden.

Glad tjej nu för tiden

Tankar

Depression är som ett gift som tar över ens kropp. Min kropp och hjärna är inte längre min, den förlamas av ett ständigt växande mörker. Orkar inte göra något, man är förlorad i tomheten. Denna tomhet är nu min verklighet. Det är inte många som förstår hur det känns att ha en depression, man ser själv hur saker man älskar sakta förlorar sitt värde och glider iväg och det finns inget man kan göra åt det. Man går till läkaren och får den där medicinen han eller hon bedyrar hjälper. Man blir glad, lättad och tror att det värsta är över.

Några månader går, allt är samma. Man tappar hoppet, går iväg till läkaren igen. Han/hon säger att det finns fler mediciner att pröva, att alla människor är kemiskt olika och reagerar bra/dåligt på olika saker. Jaha tänker man, varför sa du inte det första gången jag var här? Detta upprepas sedan x antal gånger. Har svårt att hålla reda på alla mediciner jag ätit, fler än 10 minst, uppåt 20 tror jag.

Det är lätt för människor som inte har haft en depression att säga att det är lätt, kom igen nu, det är bara att gå upp ur sängen och leva livet som vanligt. Dom vet inte, ser inte, förstår inte. Man försöker frenetiskt att hålla kvar vid dom saker man gillar, tex shoppa, umgås med vänner, gå på bio osv.  Men mörkret finns alltid där, väntandes.

Jag vill inte ha medlidande, jag vill inte bli sedd som ett offer. Jag vill ha förståelse. Att människor förstår och inte dömer mig. Hur lätt är det att gå upp ur sängen när det känns som om man sitter fastbunden med ett ton tunga handbojor?

Hate Tuesdays

Idag är det dagen som jag gillar minst av alla, tisdagar. Det är då jag går till min sköterska för samtal + för att hämta ut mina mediciner. Jag har några psykiska diagnoser, vet inte ens vilka, han som utredde mig sa aldrig det. Han sa bara att jag kunde begära ut mina papper om jag ville, men jag gjorde aldrig det. Gissar på nån form av depression samt ångest som gör att jag inte kan leva livet fullt ut. Har testat en uppsjö av mediciner, vilka kan vi ta i något annat inlägg. Och vad jag anser om sjukvården här i Sverige kan vi också ta i ett annat inlägg, men kan avslöja avv jag tycker som dom flesta :)

Förutom det så har jag hypotyreos, B12 brist och restless legs (tror läkarna), så det blir en del piller man måste knapra. Jag har alltid varit emot medicin, tror på att kroppen kan läka sig själv naturligt, så det är jobbigt att behöva ta så många mediciner varje dag. Varför jag gör det vet jag inte, läkarna borde ju veta mer än mig, ändå tvivlar jag på det. Vi käkar ju så mycket mediciner, borde vi inte bli friskare då?