Tankar

Depression är som ett gift som tar över ens kropp. Min kropp och hjärna är inte längre min, den förlamas av ett ständigt växande mörker. Orkar inte göra något, man är förlorad i tomheten. Denna tomhet är nu min verklighet. Det är inte många som förstår hur det känns att ha en depression, man ser själv hur saker man älskar sakta förlorar sitt värde och glider iväg och det finns inget man kan göra åt det. Man går till läkaren och får den där medicinen han eller hon bedyrar hjälper. Man blir glad, lättad och tror att det värsta är över.

Några månader går, allt är samma. Man tappar hoppet, går iväg till läkaren igen. Han/hon säger att det finns fler mediciner att pröva, att alla människor är kemiskt olika och reagerar bra/dåligt på olika saker. Jaha tänker man, varför sa du inte det första gången jag var här? Detta upprepas sedan x antal gånger. Har svårt att hålla reda på alla mediciner jag ätit, fler än 10 minst, uppåt 20 tror jag.

Det är lätt för människor som inte har haft en depression att säga att det är lätt, kom igen nu, det är bara att gå upp ur sängen och leva livet som vanligt. Dom vet inte, ser inte, förstår inte. Man försöker frenetiskt att hålla kvar vid dom saker man gillar, tex shoppa, umgås med vänner, gå på bio osv.  Men mörkret finns alltid där, väntandes.

Jag vill inte ha medlidande, jag vill inte bli sedd som ett offer. Jag vill ha förståelse. Att människor förstår och inte dömer mig. Hur lätt är det att gå upp ur sängen när det känns som om man sitter fastbunden med ett ton tunga handbojor?