För frisk för att få hjälp?

Ännu en panikattack har kommit och gått. Jag är utmattad, trött och försöker bara överleva ännu en dag. Det som hade gått så bra ett tag är nu som bortblåst. På ett ögonblick försvann alla framsteg som jag gjort och jag är tillbaks på ruta ett.

Hur sjuk ska man behöva bli för att få lite hjälp? Sjukvården ger en antidepressiva som inte fungerar, eller sockerpiller mot ångesten. När man gått igenom ett tjugotal olika mediciner så börjar man ju tvivla på dess effekt. Verkningslösa medicin efter medicin, som att man är en försökskanin. Precis så känner jag mig, som sjukvårdens försökskanin.

Jag gör allt i min makt för att bli frisk, men gör sjukvården sin del?

Njuter

Vilket fint väder det har varit idag. Ligger och njuter i den sköna solen. Kom ju hem från läkaren nyss och det gick väl bra. Läkaren var trevlig, men väldigt ung och besöktet tog inte alltför lång tid. Min sjuksköterska sa precis det som jag visste att hon skulle säga, som jag skrev i ett annat inlägg. Det är väl hennes standardsvar antar jag. Men hon sa att vi får"jobba" på det vad nu det menas. Men jag orkar inte vara arg på henne längre, så jag ska försöka släppa det. Skadar ju bara mig själv i längden.

Läkaren höjde ialla fall upp mina mediciner lite så jag hoppas att det kommer ha effekt. Jobbigt att det är såna bergodalsvängningar i mitt humör hela tiden. Skulle gärna slippa det, hoppas, hoppas!

Håller tummarna

Ska strax iväg till läkare. Hoppas att allt kommer att gå bra nu då!

Nervös

Jag är så nervös inför morgondagen. Ska ju träffa min nya läkare, och jag blir alltid så nervös och stressad när jag ska träffa en ny person för första gången. Önskar att jag kunde vara en sån där social person som har lätt för att prata med folk, men det är jag ju inte.

Ska även träffa min sjuksköterska som jag bråkade med för några veckor sedan, och det blir nog inte ett roligt möte. Jag vill ju såklart ha en ursäkt för jag kände att hon förolämpade mig, men jag tror inte att hon kommer att ge mig en. Vi har haft våra duster ibland så jag vet ungefär vad hon kommer att säga. Något i stil med "det är så du känner och upplever det", vilket kan översättas till " det är så du känner men det är inte sanningen" typ.

Hoppas att den nya läkaren är bra, men jag har utgått ifrån att hon inte är det, efter allt jag har upplevt. Men mirakel kan ju hända.

I'm pissed off

Åh, vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag har bråkat med min sjuksköterska igen. Som vanligt då, tänker ni säkert. Hon sa och gjorde någonting som jag tog väldigt illa vid mig. Jag har redan depression och diverse andra saker så varför måste jag liksom gå runt och må dåligt för det här också. Dom ska väl se till att deras patienter har det bra och inte störa dom och göra dom illa.

Ialla fall tyckte en tredje person att vi borde prata ut om det som hände, men då ville hon inte det. Vilken ***** hon är. Hon borde verkligen inte få jobba med människor så som hon beter sig. Hon sa bara att vi kommer att träffas vid mitt läkarbesök nästa måndag. Det verkar som att hon vill att jag ska gå till läkaren och vara arg. Känns typ som att hon vill sätta dit mig eller nåt. Skitskumt är det här. Mår riktigt dåligt av hela den här grejen. Vad ska man göra när man står ensam mot hela sjukvården?

A good night sleep

Åhh vad skönt att ha fått sova en natt. Fick utskrivet sömntabletter som jag får ta varannan dag så det var jätteskönt. Är fortfarande sjuk så det kommer inte hända så mycket här på bloggen. Om några dagar hoppas jag vara på topp ialla fall.

Läste att Big Brother deltagaren Sanna Redsäter hittats död. Hur många BB deltagare är det nu som är döda? Kommer ju snart kallas BB förbannelsen typ. Undrar om det är likadant utomlands eller bara här i Sverige?

Sen är det fotboll ikväll. Sverige mot Argentina, det får man ju inte missa. Ska bli kul att se världens bästa fotbollsspelare. Jag tror på 2-1 till Argentina.

Fuck off sleepless days and nights

Idag ska jag till min kära sjuksköterska igen. Jag bad henne att kolla om nån läkare kunde skriva ut något att sova på, för en av mina tabletter gör mig helt sömnlös. Hon verkade inte speciellt intresserad dock, vet inte om hon kanske tror att jag ljuger. Jag är uppe i ungefär 3 dygn sen slocknar jag ett par timmar och sen samma visa igen. Jobbigast är det ju på natten för det finns ingenting att göra. Kan ju liksom inte börja störa grannarna med städning eller nåt liknande. Jag hoppas jag får något annars vet jag inte vad jag ska göra. Grymt jobbigt är det!

Igår, idag, imorgon

Läkarbesöket igår gick helt ok. Dock skrev hon ut en till medicin som jag inte var direkt sugen på att testa. Jag brukar bli helnojig över biverkningar och sitta och läsa i fass och vad folk tycker om den på nätet, så det var inte roligt att se att nån tex hade skrivit att dom inte skulle ge den här medicinen ens till sin värsta fiende. Så nu är jag lite rädd för att testa men som den duktiga flicka jag är så kommer jag ju göra som dom säger. Fast jag hatar det och gör uppror inom mig.

Jag har nog "duktig flicka syndromet", om det ens finns något som heter så. Annars har jag kommit på ett nytt ord, fast det lät inte helt perfekt, haha. Vill alltid vara tillags och offrar mig själv även fast mitt inre är en rebell. Jag tänker att en dag så kommer jag att sluta. Sluta att göra som andra vill och gå min egen väg. Tänkt så nästan hela livet, men kanske en dag så.....

Hate to say goodbye

Idag ska lilla jag traska iväg med tunga steg till min läkare på öppenvården. Hon ska tydligen sluta och gå i pension så jag får byta läkare igen......tredje eller fjärde gången är det nu. Bara det faktumet är ju som ett skämt. Så vi skulle tydligen ha ett "avslutningssamtal", vad det nu innebär. Löjligt anser jag, jag vill ju liksom träffa läkaren som har ansvar för mig och mina mediciner, inte någon som inte längre ska arbeta där. Men det är som det är.

Frågade sjuksköterskan om jag verkligen var tvungen att gå, och det var jag tydligen. Jag gillar inte när folk lämnar mig, blir enormt deprimerad. Det har varit så ända sedan natten jag såg min pappa för sista gången för 26 år sedan. En dag var han här, nästa borta och har aldrig sett honom sen dess. Detta vet dom på öppenvården om men dom låter mig ändå genomlida smärtan gång på gång. "Det är bra att utsätta sig för sina farhågor, på så sätt bearbetar man dom", sa hon till mig. Men hallå, detta är ingen jävla spindelfobi som man ska försöka bota. Det är ett trauma och jag tror inte på att man ska utsätta sig för det om och om igen. För folk har kommit och gått i mitt liv och jag har sagt adjö till många och det har inte gjort mig ett skit bättre.

Hon gillar inte när jag säger emot henne, hon får något visst i sin blick och hennes beteende gentemot mig ändras. Ingen gillar väl en besserwisser, men det är väl det jag är. Jag ifrågasätter tills någon ger mig bevis på motsatsen.

Tankar

Depression är som ett gift som tar över ens kropp. Min kropp och hjärna är inte längre min, den förlamas av ett ständigt växande mörker. Orkar inte göra något, man är förlorad i tomheten. Denna tomhet är nu min verklighet. Det är inte många som förstår hur det känns att ha en depression, man ser själv hur saker man älskar sakta förlorar sitt värde och glider iväg och det finns inget man kan göra åt det. Man går till läkaren och får den där medicinen han eller hon bedyrar hjälper. Man blir glad, lättad och tror att det värsta är över.

Några månader går, allt är samma. Man tappar hoppet, går iväg till läkaren igen. Han/hon säger att det finns fler mediciner att pröva, att alla människor är kemiskt olika och reagerar bra/dåligt på olika saker. Jaha tänker man, varför sa du inte det första gången jag var här? Detta upprepas sedan x antal gånger. Har svårt att hålla reda på alla mediciner jag ätit, fler än 10 minst, uppåt 20 tror jag.

Det är lätt för människor som inte har haft en depression att säga att det är lätt, kom igen nu, det är bara att gå upp ur sängen och leva livet som vanligt. Dom vet inte, ser inte, förstår inte. Man försöker frenetiskt att hålla kvar vid dom saker man gillar, tex shoppa, umgås med vänner, gå på bio osv.  Men mörkret finns alltid där, väntandes.

Jag vill inte ha medlidande, jag vill inte bli sedd som ett offer. Jag vill ha förståelse. Att människor förstår och inte dömer mig. Hur lätt är det att gå upp ur sängen när det känns som om man sitter fastbunden med ett ton tunga handbojor?

Strul

Vet ni vad som hände idag....... Jag hade tydligen tid hos sköterskan förra veckan, som jag hade glömt av, haha. Vad är det med dom här tisdagarna alltså. Alltid nåt som går fel. Så nu blev det lite strul med medicinerna osv. Ska jag skratta eller gråta haha. Men tur för mig att dagen snart är slut då. Blir att softa lite i soffan och kolla om det finns något kul på tv, med en godispåse i handen.

Hate Tuesdays

Idag är det dagen som jag gillar minst av alla, tisdagar. Det är då jag går till min sköterska för samtal + för att hämta ut mina mediciner. Jag har några psykiska diagnoser, vet inte ens vilka, han som utredde mig sa aldrig det. Han sa bara att jag kunde begära ut mina papper om jag ville, men jag gjorde aldrig det. Gissar på nån form av depression samt ångest som gör att jag inte kan leva livet fullt ut. Har testat en uppsjö av mediciner, vilka kan vi ta i något annat inlägg. Och vad jag anser om sjukvården här i Sverige kan vi också ta i ett annat inlägg, men kan avslöja avv jag tycker som dom flesta :)

Förutom det så har jag hypotyreos, B12 brist och restless legs (tror läkarna), så det blir en del piller man måste knapra. Jag har alltid varit emot medicin, tror på att kroppen kan läka sig själv naturligt, så det är jobbigt att behöva ta så många mediciner varje dag. Varför jag gör det vet jag inte, läkarna borde ju veta mer än mig, ändå tvivlar jag på det. Vi käkar ju så mycket mediciner, borde vi inte bli friskare då?