Hate to say goodbye

Idag ska lilla jag traska iväg med tunga steg till min läkare på öppenvården. Hon ska tydligen sluta och gå i pension så jag får byta läkare igen......tredje eller fjärde gången är det nu. Bara det faktumet är ju som ett skämt. Så vi skulle tydligen ha ett "avslutningssamtal", vad det nu innebär. Löjligt anser jag, jag vill ju liksom träffa läkaren som har ansvar för mig och mina mediciner, inte någon som inte längre ska arbeta där. Men det är som det är.

Frågade sjuksköterskan om jag verkligen var tvungen att gå, och det var jag tydligen. Jag gillar inte när folk lämnar mig, blir enormt deprimerad. Det har varit så ända sedan natten jag såg min pappa för sista gången för 26 år sedan. En dag var han här, nästa borta och har aldrig sett honom sen dess. Detta vet dom på öppenvården om men dom låter mig ändå genomlida smärtan gång på gång. "Det är bra att utsätta sig för sina farhågor, på så sätt bearbetar man dom", sa hon till mig. Men hallå, detta är ingen jävla spindelfobi som man ska försöka bota. Det är ett trauma och jag tror inte på att man ska utsätta sig för det om och om igen. För folk har kommit och gått i mitt liv och jag har sagt adjö till många och det har inte gjort mig ett skit bättre.

Hon gillar inte när jag säger emot henne, hon får något visst i sin blick och hennes beteende gentemot mig ändras. Ingen gillar väl en besserwisser, men det är väl det jag är. Jag ifrågasätter tills någon ger mig bevis på motsatsen.